the nuläge

Jag är stabil. För första gången på länge.
Hur lät det?
Inte så bra va?
Ja menar bara att ja för första gången på länge inte åker berg- och dalbana i ett galet tempo och det är SÅ skönt att bara guppa på vågorna.
Är det såhär vanligt folk har det?
Knäcker de inte sönder och samman varje höst vinter och en liten bit in på våren?
Lucky them dårå.
I´m with you nurå.

Min dotter är fantastisk.
Jag älskar hur hon mosar sig in på toa i sin prinsessklänning och skriker: "Flytta pårej, prinsessan måste pinka!"
(Tack Ks morfar! ...Fast han brukar väl kanske inte skrika att han är prinsessa men ordet pinka förekommer i hans vokabulär)
Jag älskar att leka affär med lillan och på frågan om vad morötterna kostar få svaret 29 meter.
Jag älskar när hon spänner ögonen i mig och säger att hon minsann "säger till mig på skärpen"
Och jag älskar när hon vägrar lyssna till sitt tilltalsnamn för hon heter FAKTISKT Askungen!
Jag älskar att lyssna till hennes visor, egenhändigt komponerade.

"Farmor har stora händer och pappa määääääääää. Mamma har stora händer och troooooooooosor"

Jag tycker fortfarande att folk kan gå hem när ja ska gå på stan för ALLA siktar på vagnen och tycker att JAG ska flytta på mig.

"Hej CP, tycker du att det är motiverat att ni fortsätter gå 4 i bredd vid möte" vill ja skrika men det gör jag inte.
Jag är så väluppfostrad.
Ibland kör ja på folks hälar med flit. De får skylla sig själva när de gör "fula" omkörningar.

Jag är kär i Lily Allen
Jag är kär i mina vänner
Jag är kär i mina vänners upplevelser. En av mina finaste vänner har funnit lyckan i en man.
Ja med. Fast ändå inte.

Jag måste nog återkomma

Vasaru saru

I telefon tidigare idag

Jag: Gnäll-gnäll-gnäll. Skare vaaaaaaaa så här? Gnäll-gnäll-gnäll, det häääääänder ju inge!
Linda: (kvittrar) Var och en är ansvarig för sin egen lycka.
Jag: (tystnad) harkel...hrmph...

Alltså ibland känner man lite att man vill skrika att man faktiskt åker genom en tunnel eller att det är hörbarhet nolla for no particular reason.
Fast det gör man inte. Man garvar faktiskt och säger "Jaaaaaaaaa...jag VET".

Fast först säger man "Men va fan äre med dig din jävla häxa? Det där känns inte ett skit stöttande. Nu gnäller ja vilket är min fulla rätt och du är så vänlig och lyssnar tills jag behagar bli på bra humör igen dårå-käj?".

I love this girl. Helt enkelt!

Att bete sig på annat riktnummerområde

"Bete dig" (som Daniel skulle sagt på halländska).
Han har verkligen rätt i det och jag jobbar verkligen på det (???) men det går inte så bra.
Eller ibland går det bra. Om det inte är vin inblandat. För då går det inte.
Eller så dramatiserar ja lite.
Det kanske inte är så farligt.*Denial* Ja vet inte. Faktiskt.
Jag tror att vin och förvirrad och ansträngd livssituation skulle kunna tänkas vara en yttepyttedålig kombo men ja vet inte. Som sagt.

Jag var i Halmstad för ett tag sen. Där träffade jag hunken från i somras. (Ni vet han som ja typ aldrig mer skulle mejla, ringa eller messa. Fast ja har inte mejlat honom. Och inte ringt heller sen den där katastrofkvällen på Harrys). Så därför, eftersom jag aldrig mer skulle höra av mig till honom, messade ja honom och annonserade min närvaro i Gesslestad under vår lugna softish fredagkväll dagen innan Halloweenfesten skulle gå av stapeln.
Nu pratar jag alltså om den kvällen när vi bara skulle ta lite vin och kanske gå till Harrys en snabbsväng och kolla lite. Såklart skulle det bli lugnt! Vi ville ju vara fräscha och fina till Halloween liksom.
Sen drack ja lite Jäger och lite Minttu och 12 000 cider eftersom ja va mätt på vinet vi hinkat innan. Och så messade vi lite till, ja och Hunken. Och ringde lite.

Och sen vet ja inte men han tog kanske en svindyr taxi från nån bonnfest utanför Halmstad till vår fest och sen va vi väl typ så där kära (fulla) som vi va i somras när vi träffades och sen va vi väl på lördag morgon ungefär lite mer bakis (fulla) än va vi var när vi träffades en bakiskväll i somras. Och sen skulle vi höras under lördagkvällen men det gjorde vi väl inte. Eller ja messade nog ett, eller två eller fyra mess kanske som aldrig besvarades så sen fortsatte jag och Daniel festa på nån fest långt bortanför stan där alla va typ 20 (utom vi som är lite äldre) och roligt utklädda och han zombien med fina näsan va jättemysig och hångla med men var tvungen att åka hem för klockan var inte alls typ 12 (som jag trodde) utan snarare typ halvfyra.

...Så då hånglade ja nog med nån annan kanske (eftersom han andra åkte alltså) eller hur det nu blev. Och sen åkte vi hem i samlad trupp tror ja och det var typ ingen taxi (som jag trodde) utan nåns kompis som körde fast när vi kom tillbaka till stan fick vi åka ut på vischan igen för någon hade inte sina nycklar med sig och alla åkte med tillbaka och några av oss sov i bilen och sen letade vi efter nycklar på festen som fortfarande va igång eller hade slutat och sen va ja nog hemma vid 6 tror ja.

Men det va skiiiiitkul vare.
På riktigt.

Mvh T. Onårsfyllapersonifierad