the nuläge

Jag är stabil. För första gången på länge.
Hur lät det?
Inte så bra va?
Ja menar bara att ja för första gången på länge inte åker berg- och dalbana i ett galet tempo och det är SÅ skönt att bara guppa på vågorna.
Är det såhär vanligt folk har det?
Knäcker de inte sönder och samman varje höst vinter och en liten bit in på våren?
Lucky them dårå.
I´m with you nurå.

Min dotter är fantastisk.
Jag älskar hur hon mosar sig in på toa i sin prinsessklänning och skriker: "Flytta pårej, prinsessan måste pinka!"
(Tack Ks morfar! ...Fast han brukar väl kanske inte skrika att han är prinsessa men ordet pinka förekommer i hans vokabulär)
Jag älskar att leka affär med lillan och på frågan om vad morötterna kostar få svaret 29 meter.
Jag älskar när hon spänner ögonen i mig och säger att hon minsann "säger till mig på skärpen"
Och jag älskar när hon vägrar lyssna till sitt tilltalsnamn för hon heter FAKTISKT Askungen!
Jag älskar att lyssna till hennes visor, egenhändigt komponerade.

"Farmor har stora händer och pappa määääääääää. Mamma har stora händer och troooooooooosor"

Jag tycker fortfarande att folk kan gå hem när ja ska gå på stan för ALLA siktar på vagnen och tycker att JAG ska flytta på mig.

"Hej CP, tycker du att det är motiverat att ni fortsätter gå 4 i bredd vid möte" vill ja skrika men det gör jag inte.
Jag är så väluppfostrad.
Ibland kör ja på folks hälar med flit. De får skylla sig själva när de gör "fula" omkörningar.

Jag är kär i Lily Allen
Jag är kär i mina vänner
Jag är kär i mina vänners upplevelser. En av mina finaste vänner har funnit lyckan i en man.
Ja med. Fast ändå inte.

Jag måste nog återkomma