Jag har läst två bloggar om kärlek. Eller om tvåsamhet snarare.
De här texterna gav mysrys efter ryggen. Fast jag blev en aning sentimental också. Och bitter. Och avundsjuk.
Det
här fick mig att känna
JAG VILL OCKSÅ (så att det nästan gjorde ont).
Read and weep! Vackert!
Jag är rehabiliterad. Redo! Helt säkert!
Kring nyår skrev ja nåt om att ja
trodde att ja var redo. Nu
är ja det. Shallow snubbar vik hädan per omgående. I´m done with you.
Från den
här bloggen plockar jag följande stycken:
"Jag funderar lite för mig själv. Klockan är halv elva på kvällen, det är det sista tåget.
Vart ska alla människorna sen, när vi är framme vid slutstation Göteborg? //
Paret kommer att vara kyligt gulliga mot varandra, kanske han försöker ge henne en puss när hon krånglar med linserna i badrummet. Kanske hon avvisar honom. Kanske ångrar hon sig när de har gått och lagt sig och lägger armarna runt honom, men då har han redan somnat.
Eller låtsas att han sover. Kanske de båda somnar med ånger?" //
Tåget är fullsatt med människor som med stor sannolikhet är på väg hem. Jag är på väg hem. Och jag lyssnar på Lars Winnerbäck//
Du säger "Det har varit rätt så tomt här, det är verkligen skönt att se dig"
Du säger "Jag kan bära väskan, ge den till mig"
Och du betalar taxin och jag kan bara hänga med.
Och jag tittar ut i mörkret och drar nåt skämt. Om hur det är.//Och jag tänker för mig själv och blir lite avundsjuk på det där. Hur folk har en plan, att de ska åka hem till sin partner. Och de ska somna ihop eller laga mat, vem som nu gör det så här dags, eller knulla, eller titta på Smala Sussie på dvd. Själv har jag ingen som helst plan."
Men Gud!
Har jag ett hål i min mage?
Va hände? Sjukt när andras texter går rätt in sådär.
Det är väl inte singel man ska vara? Rätt trist i längden...fast rätt skönt att vara ifred också emellanåt...*harkel...who am I kidding*
Klart man ska vara två. Klart man ska sortera CD-skivor tillsammans eller placera böcker i en hylla efter färg (kind of tvångsmässigt beteende men hey...) Jag
kanske hånade lite och undrade om ni var iklädda likadana träningsoveraller vid tillfället men OM det var så, så är det väl fint då.
Jag vill promenera i Wadköping med skitstora svarta solglasögon och jeans i vårtvätt med snygga slitningar. Hålla en hand. Fika på stan i solen. Ta ett glas vin på en uteservering. Få och ge de där blickarna som känns i knäna, i hjärtat och i magen. Lägga en hand på ett lår. Fläta fingrar. Skratta tilsammans. Känna samförstånd.
Ha det där samförståndet med min partner som alla runtomkring ser. Vi tindrar. Vi tindrar och strålar när vi tittar på varandra.
Jag och min kille.
Det spelar ingen roll att det går slentrian i relationen ibland
Att jag vid läggdags har stoppat in mina öronproppar och fått till det sådär bra (ibland hamnar de ju oskönt och ibland helt klockrent. Det här vet jag inget om
egentligen för jag använder inte earplugs, får panik då jag hör mitt hjärta slå högt i mina öron men det blir talande i sammanhanget)
Jag frågar honom något men hör inte vad han svarar. Men jag ser på honom ungefär vad han säger *läser läppar* men de gånger när jag
inte vet och har sagt "va" flera gånger, då tar jag ur en öronpropp och ba: -Vad
sa du? *irriterad*
Eller att jag och min kille är nykära och festar och är rusiga av både kärlek, lycka och dryck och att jag när vi kommer hem helt har tappat konceptet och har glömt hur vår planlösning ser ut. Då kräks jag i slasken i köket istället för på toan och min kille slutar inte älska mig för det.
Inte ens när han tar hand om den nerspydda disken dagen därpå och jag ligger sjukt bakis i sovrummet slutar han älska mig.
Å så passar vi som pusselbitar i skedposition.
Nä hörrni...Jag drar på stan. Ska ut och köpa träningsoveraller. Hänger dem i garderoben så länge. Jag tror han kommer snart.
