På toppen av min manodepressivitet

Är inte det talande så säg?
Jag frågade en av mina vänner häromdagen vad det var frågan om.

-Jag går bara runt och ler. Sådär så jag nästan får ont i käkarna. Det känns som sockerdricka i magen och jag vill bara fnissa. Utan nån speciell anledning.

-Mm..fast du är väl på toppen av din manodepressivitet just nu dårå.

Såklart. Så måste det ju vara. Men jag börjar bli en hejare på att parera rasen nu. Bättre och bättre på att vända destruktivt tänk börjar jag bli. Och nederlagen kommer inte åt mig på samma sätt som de gjorde för säg 6-7 år sen. Är det personlig utveckling?

Det här kändes SANNERLIGEN väldigt osvenskt.
"Allt är finare än Tarzan och toppen, jag är genuint lycklig och jag är stark som en oxe. Förvisso. Men det är klart, det börjar ju bli väldigt kallt nu förstås. Bara 4 grader imorse. Och ingen mössa*



Raring från google. Tror jag vet percis hur han känner sig. "Ni kan inte ta mig"...typ

Life is sweet.

Kramar till er alla