Att inte knäckas

Det här med Michael Jackson kanske kan vila nu. Det behöver väl (eller kan väl snarare) inte ta större proportioner nu?
Minnesstunden är avklarad, fin och stor. Enough?
Jag har aldrig varit ett stort fan men nu pratar gud och alla människor om hur fantastisk han var och hur bra och enastående han va etc.
Jag tyckte han var rätt kass. Ärligt! Jag gillade Thriller när den kom men sen var det nog inte så mycket mer. (Madonna och Mötley Crüe däremot, det var grejer det).

Jag tittade med ett öga på ceremonin igår och missade förstås Brooke Sheild' s tal. Då det skulle vara nåt alldeles extra var jag tvungen att se det idag och visst var det fint. Och visst blev jag berörd. Och visst grät jag. Jag såg om klippet med Paris idag också och visst gör det ont i hjärtat. Väldigt ont faktiskt. Förtvivlade barn berör. Förstås.
Men någonstans känner jag ändå att jag kan gå vidare utan problem. Dangerouskonserten som sändes igår just didn´t do it for me heller. Michael är borta. Tragiskt. Kan tyckas. Visst lämnade han för tidigt. En stor stjärna som gått ur tiden men jag vet inte...Nä, jag kan kanske tyckas kallhamrad till min person men jag är inte knäckt. Rest in peace iallafall.