Schas ur min skalle!

Jag gör upp med gammalt. Tror jag. Vilket jag uppenbarligen är riktigt sugdålig på eftersom det bara går om och om igen som en alldeles underbar repris. Det blir aldrig nånsin klart verkar det som...först så går det framåt och en två och tre fyr och sen så går det bakåt och en två och tre och fyr...sa han så Magnus Härenstam för långtbortilängesen?

Idag dök big love/attraction/eller vafan han nu är, upp igen på msn. Jag minns inte när vi pratade sist men det kanske va före jul, eller efter, tidig vår, ingen aning...
Han får, precis som för typ 10 år sen (näe..det måste vara mer...) min mark att skälva till lite då och då utan att vi ses. Vi har aldrig haft något utom våra känslor för varann och några hemliga kyssar på jobbfesterna när det begav sig. Vi är snack och ingen verkstad men han känner mig oerhört väl och vet precis hur jag tänker, dumpar nån för mig okänd låt på MSN som jag blir totally kär i och bara är så läcker och frän...idiot!

Nu tycker jag att alla enastående män som jag vill ha helt sonika kliver ur sina ruttna samboförhållanden så jag kan få möjligheten att testa om ni funkar i min värld på riktigt (ja plural...NI, monogami känns så förlegat).
Om ni lämnar era kassa kossor så kan ju VI få en chans. Tänk om vi skulle vara pusselbitar. Skulle det visa sig att vi inte skulle vara ett lyckat koncept kan ni väl krypa tillbaka (ge det tre månader, då brukar man veta om inte förr) med svansen mellan benen till det ni hade och gå vidare. Jag tycker vi säger så. Så att vi alla kan få peace of mind tillslut. (Vaddåro? Funkar det inte så?)

"De säger de bästa är tagna" sjunger ju Lasse Lindh den kloka (men de ljuger de ljuger för vi finns ju kvar här)
Ja de bästa är tagna uppenbarligen(!!) men de är ju inte ett skit lyckliga heller. Naturligtvis kan vi inte hårddra hela mänskligheten här men det är ruggigt vanligt förekommande verkar det som. Är de här männen ryggradslösa och förståndshandikappade eller?
Gå ur relationen om den inte tillför nåt kan man tycka. FÖR BÖVELEN! För bägge parters skull! Och för min skull också förstås...*hosthost*

Allvarligt talat så kan ja bli rädd för att träffa nån, leva i inbillad lycka och sen bara få svart på vitt att allt var en lögn, att det har sneats och att han inte varit lycklig...med mig...Ajaj...ont i magen.

Sen vet jag också att vill man gå så går man. Om man törs ta steget och tycker att det är värt det är det ju inget problem i den bemärkelsen, jag är inte dum i huvudet på det sättet.
Klart det kan va bekvämt o snea lite, få lite krydda, lite uppmärksamhet i en trist stagnerad vardag och gnälla lite om hur dåligt de har det tillsammans etc... all heder åt de som faktiskt inte drar igång med sågning av den de lever med utan bara snear loss, åker på lite ångest och sen kör vidare i sina gamla invanda hjulspår. Behjärtansvärt...or is it?
Men det sist avhandlade, mina vänner, är ju en helt annan analys så nu släpper vi här.

Går och sussar tror ja. Överkok in my brain coming up...

Upplagd tusen gånger förut men här kommer den igen...ruggigt träffsäkert...Mr Destructivo...klura på de här textraderna du... vi hörs...ju...