Sjung om studenten...

Herregud...va det sjungs utanför mitt fönster!
Morgonpackade studenter fryser häcken av sig i snålblåsten och skrålar högt (fordonskillarna kanske... det låter som de är på fotbollsresa; "Ni där bakom Ä NI KLARA??!!...Öööh...NÄÄÄE..." och tjejerna som sjunger med små väna röster...säkert från Barn och ungdom...eller vad den "linjen" nu heter idag)

Jag tog studenten -92 på min 19-årsdag.
Det var högsommarvärme och champagnen som inmundigades på Karslunds herrgård slog rätt fint. Yummie...eh, näe..ja gillar ju inte champagne egentligen...

Jag minns hur skönt det var att springa ut från vår gula skola där vi suttit på bänkarna istället för att delta på mattelektionerna. Rökandes Gula Blend och spottandes...i tre år. (Betänk att tre år är en rätt lång tid att spendera med endast rökande och spottande... (Vad var det där med spottandet? Fräschetskaliber noll)

Nu skulle vi iallafall äntligen ut i friheten. Jobba och tjäna storkovan samt flytta hemifrån! (Läs ingå en och annan dålig och destruktiv kärleksrelation, bo hos killen men ändock jobba flitigt ...för att sedermera festa upp alla pengar...)

Jag minns också lättnaden då jag såg mitt studentplakat. Inga "nakenbilder" och inget "skämmigt". Gud så töntigt att bry sig om det. K ska lätt ha en nakenbild på sitt studentplakat, en där man ser alla veck på armar och lår...eller näe...det finns en där hon har gröt i hela ansiktet och i håret...den kanske det får bli.

På stan var det varmt (läs tropisk hetta) och gött mellan husen och vi sjöng och hinkade vatten ur våra flaskor för att inte tuppa av. Men under bilfärden hem (sittandes i solstol på ett flak bland björkar) fläktade det fint. Mottagning hemma, presentöppning och väntan. Förväntningar på den kommande festkvällen.

Studentmiddagen hölls på Stora Hotellet men vår klass blev placerad i ett rum i anslutning till stora salen där de andra satt, det kan ha varit vi och någon ytterligare klass som fått skamvråplacering, jag minns inte. Rätt trist att inte sitta i den stora gemenskapen faktiskt. Tjejklassen (som vi gick i..humanistisk lockade inga killar) hade väl helt enkelt blivit könsdiskriminerade och bortvalda ur gemenskapen enbart pga det täcka könet. (Jag väljer att se på saken ur ett genusperspektiv då det känns modernt)

Sen vet jag inte riktigt men det kanske var dans och sprit inblandat på kvällen och sen spydde jag och min studentmössa trillade ner mellan toaletten och väggen men blev inte så äcklig ändå.
Och sen gick vi till Stadsparken. Där bajsade fåglarna ner min mössa och jag satt på en bänk med en kille som sa att jag var så snygg att han; citat: skulle kunna hoppa upp i ett träd; slutcitat.
Idiot!
"Du är så snygg att jag skulle kunna hoppa upp i ett träd???!!"
Fast jag måste tillstå att jag faktiskt inte hört den raggningsrepliken varken innan eller efter det.
Innovativt indeed!
Jag och Jenny kallar honom fortfarande för just Hoppauppiettträd 17 år senare. Vi ser honom ibland på träningen.
Undrar om saker jag sagt någongång för längesen har etsat sig fast i minnet på någon på det där sättet...

Well, hursom helst.
Där satt vi på en bänk i Stadsparken. Jag i min vita klänning med små blodstänk och mitt köttsårsknä efter någon asfaltsvurpa- inte vet ja, (AMÄÄÄÄ...jag kan väl inte komma ihåg allt heller). "Hoppa upp i ett träd" fick egoboosta mig till morgonkvisten och sen gick jag hem. Med mina vita skor i handen. Ganska slaktade klackar vill jag minnas. Och ganska skoskaviga fötter. Och ganska trasig röst efter allt sjungande.

Ååå de har allt framför sig...*nostalgin äter mig som ett rovdjur inifrån och ut*
Fy fan va vi är bra som det heter...