Singing the blues

Sönder. Jag har en vän som just nu är oerhört trasig. Och jag blir arg när mina vänner åker på mentala råsopor av obetänksamma människor som saknar respekt. Om det nu är det som hänt. Men det verkar inte bättre. Det är ju bara en stor soppa alltihopa av tankar och känslor. Från alla håll. Någon har trasslat ut en himla massa taggtråd hemma hos min fina vän. Hon har till och med blivit svept i taggtråd och det är ett himla meck att få bort skiten.

Jag vill tejpa och klistra ihop henne och sätta fina presentsnören på henne. Plåstra!

Jag vill inte höra hennes frustration och förvirring mer. Det ska inte vara så. Det är fel status på min väns mående just nu. Closure är ett ord vi inte gillar men det kanske är det enda rätta. Vad vet jag? Vem kan döma? Men man kan inte få closure när allt hänger i luften. Moment 22 heter det va?

Jag lyssnar och kommer med mina hobbypsykologiska analyser i frågan men det går inte så bra. För jag har inga svar. Jag vet inte varför hon utsatts för denna behandling eller varför hon är utestängd. Det rimmar så dåligt med bakgrunden. En gåta. Som om nån bara vände på en hand och försvann i tomma intet. Det är nån annan som sitter inne med svaren men hon får dem inte. Ovärdigt. Så fult.

När man i en relation brister i kommunikation eller ännu värre, då ett brott i kommunikationen av någon anledning uppstår, stannar världen. Det vibrerer. Det väntas ut.

Men i denna väntan börjar allt sakta trasas sönder och det börjar lukta härsket.

Att gå från rosenrött till ett träsk i bästa Robinsonanda är ett grymt nerköp. Och det gör väldigt ont. Förstås. Jag känner så med henne men mitt inlägg känns platt. Kanske för att allt föll platt. Jag önskar av hela mitt hjärta att hon ska få sina frågor besvarade. Det är allt.

Finns det ingen kommunikation finns ingenting. Det är bara så.