Att gå vidare

Min farfar har gått bort.
Tidigt igårmorse somnade han in förevigt hemma i sin egen säng och det hade varit lugnt enligt läkaren Han hade nog antagligen inte märkt av det.

Min farfar var gammal och trött och det var dags men det känns ändå alldeles tok att han är borta. Han har ju funnits här hela mitt liv.
Det känns sorgligt att han inte ska vinka till mig och K från och sitt köksfönster då vi kommer på besök eller att han inte ska hålla upp porten åt K då hon knatar upp för trappan ropandes att hon vill titta på hans saker.
Fast jag tror ändå att han även i fortsättningen sitter och vinkar i
sitt fönster. Även om vi kanske inte ser det.

Sov gott farfar!