Ifrågasättandet fortsätter

Vad är jag för människa som känner mig kvävd och kränkt av allt och alla i min närhet?
Varför vill ja alltsomoftast skrika ut ett LÅT MIG VA FÖR I HELVETE!?
Uppäten!

Det infaller stunder ganska ofta när ja panikar och har ett superbehov av att vara med bara mig och jag förundras över att jag kör alla taggar ut när nån frågar om vi ska hitta på nå´ skoj eller om helgen ska bokas. "Nope: Ja ska hångla upp mina dammråttor och glo på romantiska komedier med Cameron Diaz" vill ja svara. Men det gör jag inte. Istället säger ja: Vi håller det öppet.

Jag säljer inte mitt barn även om ja vill rätt ofta men kommer aldrig sluta provoceras av följande:

-Va duktig du är! Ensamstående mamma! Att du orkar-IDIOT- Klart som fan ja inte orkar!
-Jag förstår att du har det tufft men det kommer ju en tid när du vill ha en till-IDIOT- Not in a million som vi brukar säga
-Men det är väl klart att K ska ha ett syskon- IDIOT- Skjut mig hellre, allvarligt!!
-Trodde du att det skulle vara en dans på rosor att få barn?-IDIOT- ja vet inte hur ja tänkte bara- LÅT MIG VA!!
Osv. i all djävla oändlighet.

Det smakar häst i min mun. Närmare bestämt smakar det Affi (eller smakar som den hästen luktade från sommarloven i Strömstad runt -85). Affi är nog korv för länge sen.
Jag gissar att jag ätit en dålig cashewnöt.