Köttsår

Min dotter diskuterar ofta och gärna de fruktansvärda olyckor hon drabbats av.
Man skulle kunna kalla henne hypokondriker eller kanske simulant rentav.
Hon visar gärna upp diverse blessyrer. Allt ifrån "skära upp fingret på en bok-sår" (sår som nästan syns) och pratar fortfarande om sitt sönderslagna knä då hon snubblade utanför McDonalds i somras...det skrubbsåret var även det nästan fullt synligt för blotta ögat.

Jag är medveten om att barn inte förstår ironi men kan ändå inte låta bli.
Idag har ja varit och tagit blodprov. Därför har ja ett knark-look-alike-armveck.
Då min dotter såg den stora plåsterlappen spärrade hon upp ögonen

K: Har du slagit dig? (fascinerad så in i rackarns av sår, blåmärken, plåster och bandage)
Jag: Ja, tanten på vårdcentralen försökte bryta armen av mamma
K: Jamen DÅ fick du plåster
Jag: Mamma skoja bara. Min arm är hel. Mamma har tagit blodprov. Det är inget farligt. Vi kan ta av plåstret
K: NEEEEEJÄÄÄ

Plåster får aldrig tas av ty plåster äro det bästa som finns i Ks värld.
Lyckan är att ha många plåster. Bamseplåster, Dumboplåster, 101dalmatinerplåster eller andra plåster- inte så noga.

Då K gör sig illa har mitt ironiska uttryck- "ja men oj då, vilket köttsår" blivit en av hennes standardfraser.
Ja MÅSTE lägga av med ironin.

K i telefonsamtal med sin pappa i kväll

K: Mamma har slagit sig och tanten bröt av mammas arm men det går över.
Mamma: Mmm fast mamma kan ta luren lite gumman, Jotack vi har det bra, ingen fara med oss vettö, tackar som frågar.