Bägge fötterna på jorden

Jag har börjat röja Ks rum. Det kommer bli jättefint..framöver. Och så har jag pimpat hennes docksäng med klistermärken, prinsessor, slott och rosor. Så fint.

Ve ungen om hon pillar dän dom...

När jag flyttade på hennes bord och stolar lyckades jag välta en av de små stolarna. På min lilla kraketå. Det är ju som bekant inte så skönt att få nåt på lilltån så jag flåsade och frustade, det svartnade några sekunder, illamåendet sköljde över mig och sen fortsatte jag.

Uj, man är allt en riktig fighter!

Mina lilltåar (nä...så heter det väl ändå inte i plural??!!) är jättefula. De har varit rätt utsatta i mitt snart 36-åriga liv dessvärre så de har kroknat, svullnat och har konstiga naglar efter alla smällar de fått ta. Fast alla mina tår är fula i och för sig. Och långa."Pekfingertårna" (tån bredvid stortån förstås, vad annars) är verkligen jättelånga. Man kanske kan få nån form av pris för dem. Min pappa har mobbat mina fötter under hela min uppväxt. "Men hur fan är du skapt" säger han och skakar på huvudet.

Häromdagen berättade jag för honom att K är jätteduktig på att spreta med sina stortår. Eller hon böjer upp dem på nåt sätt. Jag vet inte hur hon gör. "Ja det har hon väl efter mormor" suckade pappa. När K som spädbarn låg i min famn och ammades nöp hon mig samtidigt med sina små tår. En mycket stolt morfar tog till sig den informationen. "Hon kommer gå långt den tjejen" sa han.

Jag minns kvällarna i soffan i TV-rummet då jag och brorsan var små. Låg pappa utsträckt på soffan slogs vi om att inte sitta närmast honom för var han på sitt spjuvrigaste humör skulle han oavbrutet köra upp sina fötter överallt på en och nypas. Med sina prinskorvstår.

Är det konstigt att man blev som man blev?

Jag vill också kunna...*går och tränar*