Baltazar

Hej gott folk!

Jag kan inte sova. Fast jag mår bra.
Jag vet inte om det framgått men ni som känner mig vet ju.

Jag är av den oerhört tänkande och analyserande sorten och ibland klurar jag på om jag utelämnar mig själv för mycket genom bloggandet. Jag delger faktiskt relativt ocensurerat mitt mående och mitt tänk bra och dåliga dagar om än i twistad form ibland.
Jag har kommit fram till att så är inte fallet.
Jag tenderar att falla in i svackor ibland och ibland är det tuffare och ibland snabbt övergående. Men jag upplever förstås också mycket lyckorus. Undrar hur jag låter blogwise...

Skrivandet är min ventil och jag tror att den faktiskt är en del i mitt välmående.
En trevlig terapi.
Genom den kan jag sätta ord på mina känslor och det jag upplever och med det rensa mentalt skräp. Jag älskar feedbacken från de som läser vilken oftast kommer via telefon, mail och msn. "Hur mår du? Jag läste bloggen" "Faan va ja garva-läste bloggen"
Då blir jag glad. Känns som om jag fått prata av mig.

Hela mitt väsen är nog kommunikation egentligen. Jag har inte mängder av läsare men ibland skräms ja ändå av antalet.
Vilka läser? Pratar de om detta? Tycker de att jag är helt skruvad?
Slår bort det rätt snabbt visserligen men en dipp i statistiken kan ändå resultera i tankar om att jag borde lägga av. Troligtvis inte. Det är främst för mig. Jag älskar att tvista och vrida och vända med ord och det fungerar ju som en dear, dear diary på ett sätt.

Genom bloggvärlden har jag träffat folk jag aldrig skulle träffat annars. Eller vi har gjort oss till känna. Vi är ju inte riktiga vänner men vi lämnar ju ett avtryck hos varann emellanåt. Ett "Haha" eller "Oj vad jag kände med dig" eller ett "Grattis till bebisen". Vi känner inte varann men vi följer varandras liv- är det inte galet? På ett sätt.
Jag har några (inte så många längre, hysteriskt i höstas och vintras) bloggar jag återkommer till dagligen och de bloggförfattarna har blivit mina vänner. Och SOM de berör.
Jag skrattar och gråter med texter av författare jag aldrig träffat och aldrig kommer möta antagligen. Jag följer och "känner" dem.
Ord är kraftfulla. Och att få prata till punkt är värdefullt. Men det ligger ju ändå i betraktarens öga hur det tas emot.
Gud va knäppt säger nån, oj va roligt säger nån annan. Störd hon är säger nån osv.

Jag fick ett underbart mail av en vän ikväll. Hon skrev; "Jag gillar inte alla men de jag gillar gillar jag och du är så fantastisk. Skriv. Jag är aldrig för långt bort" JOHO! Deutschland liksom.

Det är några saker som gör ont i mitt hjärta ikväll. Att hon är långt borta och har genomlidit en svår förlust är en . Att en av mina bloggvänner dealar med tuff historik att göra upp med är en annan. Ibland är man bara så berörd av andras verklighet.

Ni som läser det här, har ni lust att säga hej? Eller vad ni vill förstås.
Ibland vill man bara att saker ska vara verkliga. Och i natt önskar jag att ni blir verkliga.

Nu godnatt...03.02 Allvarligt?!
Men...Sova kan man göra när man är död...