Mitt hjärta

Idag är en sån där dag då hjärtat är skört. Det finns ingen speciell anledning egentligen men jag berörs idag. Helt enkelt.
Mitt känslospektra har gått loss. Hjärna och hjärta lever i någon annorlunda symbios idag som i sin tur leder till en flummig verklighet. Lite leva-i-en-bubbla-känsla har jag idag.

Jag berörs idag lite extra av ledsna människor i min närhet. Jag berörs lite extra av människor jag inte har någon egentlig (läs verklig) relation till men som gått igenom svåra saker. Jag berörs extra av att det finns så mycket ondska, obetänksamhet och orättvisor. Och jag berörs av livsöden.

Jag är ofta en förespråkare av att var och en sitter i sin egen båt fullt kapabla att styra båten i den riktning man önskar. Jag vill till och med drista mig till att säga att det är vår förbannade skyldighet att styra våra egna liv. Offermentalitet är osmakligt och de stunder jag trillar in i likgiltighet, apati och passivitet tycker jag inte om mig själv. Kasta sig på rygg och erkänna sig besegrad is not the way to go. Inte några längre stunder iallafall. Ibland går vågorna dock högt och då måste man kanske hålla i sig en stund i relingen och ta nya tag sen. Det gör väl inget om man tappar lite fart ibland.
Vad pratar jag om egentligen? Pointless? Försökte bara sätta ord på en känsla eller kanske snarare ett sinnestillstånd.

Idag masserar jag mitt hjärta med hjälp av La voix och Vincero. Operasekvenserna suger tag i mig och går rätt in i hjärtat i form av en välmåendekänsla och en touch av nyvunnen styrka.

Stand strong friends!