Pappahelg

K har åkt till sin pappa nu.
Mamman är lite ledsen och tom i hjärtat. Det här är oerhört välkommet och välbehövligt jag vet. K träffar sin pappa en helg i månaden ungefär. Vi behöver ju verkligen tid ifrån varandra jag och liten men likt förbannat är det tufft när hon åker.

Kan ni fatta hur jag är funtad?
I en och en halv vecka har jag räknat ner till den här dagen. Jag har gråtit mig till sömns på kvällen då jag varit helt tömd på energi och det dåliga samvetet gnagt efter allt bråkande. Jag har nästan längtat mig fördärvad efter att få vara med bara mig. Kunna skita i allt. Få sitta i tystnad. Kunna gå ut genom dörren och komma tillbaka söndag lunch bara för jag vill och kan.
Jag har förbannat treårsåldern och skrikit mig hes och nu...nu önskar jag att liten satt här bredvid mig och berättade för mig om sin dag på dagis. Det är en timme sen hon åkte. Mina tårar är varma. Det bränner i min mage. Jag ska gråta klart nu. Sen ska jag sparka igång min barnlediga helg.

Jag har ätit upp min dotters Zoo-tablettaskar (antal 2). Det gör inget. Vi köper nya till nästa lördag.